Jag har precis varit en vecka på Kreta, vi bytte aprilväder med snö och kyla mot försommarvärme. Innan avresa så hade jag lite farhågor om hur det skulle bli med tanke på alla ekonomiska problem som grekerna har, enligt nyhetsmedia. Problemen finns säkert men det grekiska livet på Kreta rullade på och vi var överraskade av den höga standarden på allt från toaletter till busstrafik. Jag har varit på Kreta förut, 1974, för 38 år sedan, så mycket (det mesta) hade förändrats.

Jag har ett förflutet som backpackerresenär med all tid i bagaget vilket många gånger har fått mig att se ner på och undvika ”småresor”. På 1970-talet så reste jag i Europa och Asien under flera år. Jag tog mig den tid jag ville och dåtidens prisnivån var, för en svensk backpacker, nästan försumbar. Min inställning har sedan dess varit att resa ska man bara göra om man kan vara borta läääänge vilket har begränsat mina utfärder.

Under den här Kretaresan har jag i hög grad ändrat uppfattning och börjat kunna uppskatta även en sådan här litet ”sjudagarsskutt”. Detta har naturligtvis mycket att göra med att jag styr om min verksamhet från att syssla med bilbransch samt att Kretaresan med nya kulturmöten och vandringar i totalt annorlunda natur gjorde ett ordentligt, uppfriskande avbrott i vardagen.

Men det har också att göra med en annan aspekt, en del av ett större perspektiv. Jag studerar ekonominyheter med stort intresse, främst globalt, och jag har haft en generell inställning till den nuvarande eurokrisen, att det ganska säkert kommer att gå ordentligt åt skogen (detta tror jag fortfarande), att Grekland med flera kommer att gå i konkurs och lämna eurosamarbetet och att det är bäst att vi i Sverige håller igen och på bästa sätt försöker rädda vårt skinn. Min inställning efter mitt lilla Greklandsbesök är den att vi i högra grad ska ta vår EU-solidaritet på allvar, att vi naturligtvis ska hjälpa våra utsatta bröder och systrar i Sydeuropa snarare än att sparka ut dom (ner dom) i kylan med krav på allt hårdare restriktioner. Vi ska åka dit och lära oss mer om dom, kommunicera med dom och stödja deras vardag och deras turistindustri. Och vi ska hjälpa dom att strukturera upp sina kaosartade samhällen. Jag läste precis om att Kronofogdemyndigheten i Stockholm har personal stationerad i Aten för att hjälpa till med att organisera skatteregister. Detta ser jag som ett lysande exempel på hur hjälp kan gå till! Den grekiska korruptionen är ju en enorm cancersvulst som dom måste få hjälp med.
Dessutom så tycker jag numera att vi bör införa euron som valuta så att vi talar samma ”ekonomiska språk” som våra sydeuropeiska bröder. Detta skulle underlätta kontakt och kommunikation.
Min gamla inställning att hela europakten blott är en enda stor kapitalistförening som endast bygger på business och som vi bör lämna så snart det går finns ju kvar inne i ryggraden men den börjar synas mig lite orealistisk (kanske detta sker efter min död) och har vi nu tagit faen i båten så tycker jag att vi ska ro honom i land på bästa sätt.

---

Inlagt den onsdag, april 18th, 2012 at 08:35 i kategorin Okategoriserade. Du kan följa alla kommentarer på detta inlägg genom RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.